Det finns böcker som känns påhittade och konstruerade, och så finns det berättelser som verkar sprungna direkt ur livet självt. Ulrika Nilssons debutroman Solkatt tillhör den senare kategorin.
När Ulrika berättar blir det snabbt tydligt att berättelser alltid har varit en självklar del av hennes liv. Inte som ett intresse bland andra, utan som ett sätt att förstå världen. Hon växte upp i en mindre stad på slätten tillsammans med mamma, pappa och två bröder, i ett hem där böcker ständigt fanns närvarande. Hennes mamma arbetade som bibliotekarie och introducerade tidigt dottern till litteraturens värld.
”Tack vare henne fick jag också lära mig att allt var möjligt”, säger Ulrika. ”Till och med att bli författare.”
Det blev en dröm som följde henne genom hela livet.
Som barn läste hon allt hon kom över. Hon följde gärna med till biblioteket och smygläste nya böcker innan de ens registrerats i systemet. Språket fascinerade henne från början – inte minst grammatiken, som hon faktiskt tyckte var rolig. Intresset för språk ledde vidare till studier i svenska, engelska, tyska, franska och latin, men också till ett livslångt intresse för historia, psykologi och filosofi.
Samtidigt var hon långt ifrån den stereotypa bokslukaren som bara satt stilla med näsan i en roman. Hon spelade fiol, dansade, sjöng, åkte skidor och arbetade tidigt inom turism och serviceyrken. Det finns något i den kombinationen som fortfarande känns närvarande i hennes sätt att skriva – både nyfikenheten på människor och rörelsen mellan det allvarliga och det levande.
Idag arbetar Ulrika som projektledare och chef på en digital fullservicebyrå, där hon leder team och kunder genom olika kommunikationsprojekt. Hon har arbetat med människor och kommunikation i över trettio år, något som också märks i hennes blick för relationer och mänskliga dynamiker.
Men parallellt med yrkeslivet fanns hela tiden skrivandet där.
Eller kanske snarare längtan efter skrivandet.
”Jag har sedan barnsben levt på berättelser och slukat böcker”, säger hon.
Det är också därför Solkatt känns så förankrad i mänskliga erfarenheter. Romanen handlar om syskonen Anna och Mattias, som växer upp i nära symbios med varandra. Trots olikheter håller de fast vid ett starkt band genom livets olika skeden. Läsaren får följa dem genom vänskap, mobbning, sorg, ilska och kärlek – men också genom möten med en vuxenvärld som ibland ser utan att ta ansvar.
Och sedan händer det som förändrar allt.
Mattias dör.
Kvar står Anna ensam i det som tidigare var deras gemensamma värld.
Hur går man vidare då?
Det är en fråga som bär hela romanen, och det är svårt att inte se kopplingen till Ulrikas eget liv. År 2013 förlorade hon sin storebror plötsligt, en människa hon beskriver som någon hon vuxit upp i ”total symbios” med.
Det blev också den verkliga början på hennes skrivande.
Hon började skriva mer målmedvetet, gick kurser, fortsatte skriva, gick fler kurser och arbetade vidare med texten under flera år. Det blev en lång process fylld av både disciplin och känslor.
”Efter sju år hade jag lagt ned så mycket arbete, tid, svett och tårar att jag bara inte kunde arkivera Solkatt.”
Till slut skickade hon in manuset.
Och fick det antaget.
Det är svårt att inte känna något nästan filmiskt i den resan – från flickan som drömde om att bli författare till den vuxna kvinnan som faktiskt blev det. Men det som gör berättelsen stark är att den känns så naturlig från start. Ulrika romantiserar inte vare sig sorgen eller skapandet. Tvärtom återkommer hon flera gånger till att livet inte går att kontrollera fullt ut.
”Det finns inte heller någon millimeterrättvisa för vad som är rimligt att drabba en person”, berättar Ulrika. ”Livet händer och man får förhålla sig till det och välja sin väg ur det.”
Kanske är det just därför hennes berättelser känns så mänskliga. De försöker inte ge enkla svar. Istället vågar de stanna kvar i det svåra och samtidigt visa att det går att fortsätta framåt.
Samtidigt finns det mycket värme i hennes sätt att se på människor. Hon beskriver hur hon redan som ung drogs till personer som var genuina och vågade vara sig själva, oavsett bakgrund, kön eller ålder. Den nyfikenheten på människor löper som en röd tråd genom både livet och skrivandet.
Idag försöker hon skapa mer plats för berättelserna. Hon är ledig en dag i veckan för att kunna skriva och åker gärna på skrivarretreater för att få fokuserad tid. Uppföljaren till Solkatt finns redan i rörelse, men först ligger ett annat projekt närmare utgivning.
En barnbok.
Med arbetsnamnet Bosses bravader får läsaren möta en ”helt fantastisk och smått galen katt” riktad till barn mellan sex och nio år, men också till vuxna som älskar högläsning.
”Något av det bästa jag vet”, säger Ulrika om just högläsning.
Det känns på något sätt logiskt att hennes väg nu också leder mot barnlitteraturen. För även där handlar det om samma sak som alltid verkar driva henne: berättelsernas kraft att skapa närhet mellan människor.
Kanske är det just där kärnan i hennes författarskap finns, i övertygelsen om att ord faktiskt kan hjälpa oss förstå både oss själva och varandra lite bättre.
Efter releasen av Solkatt har Ulrika själv deltagit på bokmässor, litteratursalonger och signeringar runt om i landet. Marknadsföringen har hon skött på egen hand, parallellt med arbete och skrivande, driven av samma envishet som tog henne hela vägen från barndomsdröm till debutroman.
Nu fortsätter resan och känslan är tydlig: Solkatt var inte slutpunkten.
Det var början.
