Författaren Martin Carpvik berättar om hur han hade det på Bok- och Poddfestivalen i Norrköping.
Mitt under de tyngsta oxveckorna, när januarimörkret känns som allra mest kompakt, ligger Bok- och poddfestivalen i Norrköping strategiskt placerad. Som ett efterlängtat ljus i tunneln för oss boktokar. I år bjöd festivalen dessutom på ett rejält publikrekord. Sedan starten för bara fyra år sedan har arrangörerna lyckats flerdubbla besöksantalet, och årets siffra landade någonstans mellan 700 och 800 personer. En imponerande utveckling.
Här följer några personliga reflektioner från dagen:
Efter en något förvirrande tur med den fullpackade resväskan, genom dunkla korridorer, katakombsliknande gångar och en varuhiss, lyckas jag till slut hitta fram till plan två. Där, enligt utsago, min plats väntar – min lilla hörna av festivalen. Och redan innan jag hunnit packa upp böckerna märker jag hur pulsen i lokalen vibrerar av förväntan, nyfikenhet och det där speciella sorlet som bara uppstår när bokälskare samlas. Många bekanta ansikten (vi utställare blir lite som en turnerande cirkus … djurfri) och förstås, många nya.
En tydlig skillnad från förra årets festival är att arrangören i år låtit utställarna hålla till på entréplanet och våning två, i stället för den tidigare lösningen med entréplan och källare. En klar förbättring, i min mening. Bara att få vistas i Louis De Geer Konsert och Kongress är en upplevelse i sig. Vilken byggnad! De generösa ytorna, ljusinsläppet och akustiken – allt andas stolthet och kvalitet. Och så omgivningarna: det spektakulära industrilandskapet, där Motala ström skär igenom som en självklar mittpunkt, strax utanför fönstren. Det är svårt att inte känna sig inspirerad i en sådan miljö.
Ytterligare en skillnad från i fjol: i år står jag här med två utgivna böcker i bagaget, inte bara en. Det gör något med ens självförtroende att kunna säga: ”Det här är del två i serien …” Det känns stabilare på något vis. Som att man faktiskt är på väg att bygga något större, kapitel för kapitel. Är du nyfiken på vad jag skrivit? Ta gärna en titt på Vinna åter och Ögon från förr – berättelser fyllda av värme, humor och mänsklighet, men skildrade ur ett mer manligt perspektiv än vad som ofta är fallet inom feelgoodgenren. Det handlar om män som saknar verktyg för sitt känsloliv, men som försöker. Det blir trevande, roligt, sårbart och väldigt igenkännbart. Feelgood med lite skav, lite självdistans och en rejäl dos hjärta.
Klockan slår tio och dörrarna öppnas för festivalbesökarna. Det är svårt att inte tänka på ett gammalt hederligt kosläpp (oxveckor och kosläpp – det börjar nästan bli en tematråd här). Skuttande, spralliga, glada och förväntansfulla människor fyller lokalen i ett svep. Sorlet, energin, nyfikenheten – allt är där på en gång. Och det slår mig vilken sorts publik det här är: genuint intresserade människor, som vill prata, lyssna, upptäcka. Många fina samtal blir det. Och även en del sålda böcker.
Men så händer något. Första talaren på stora scenen i själva konserthallen annonseras ut i högtalarna, och det är som om någon trycker på delete. På bara några sekunder töms utställarområdet. Publikhavet som nyss fyllde lokalen med nyfikenhet, sorl och rörelse bara försvinner. Kvar blir endast några enstaka besökare och en nästan högtidlig tystnad, så stilla att det känns som att det susar svagt i öronen.
För oss ungefär 50 utställare som står kvar vid våra bord är det här en sorts naturlig paus, ett tillfälle att dra efter andan. Vi lutar oss tillbaka, skakar loss axlarna och passar på att småprata med kollegorna runt omkring. Själv har jag förmånen att ha fantastiska närmaste bordsgrannar: de trevliga och begåvade Åsa Liabäck, Mia Möller, Eva Sofia Moberg och Anna‑Carin Svanå.
Lika snabbt som de försvann är de tillbaka igen – besökarna. Det är nästan komiskt hur tydlig rytmen blir: först total tystnad, sedan plötsligt full aktivitet igen. Nya samtal tar vid, nya säljpitchar formuleras i stunden, och man hinner precis hitta sin energi igen innan nästa högtalarutrop ljuder. Då händer exakt samma sak: folkmassan dras mot scenen som av en magnet och lugnet lägger sig åter igen över utställarområdet
Så fortsätter dagen, i vågor. Intensitet och stillhet, sorl och pauser, nyfikna frågor och härliga möten – allt i ett jämnt pendlande fram och tillbaka. Och innan man vet ordet av har klockan slagit 17. Lena Andersson, Sofie Sarenbrant, Kristina Ohlsson, Lydia Sandgren och Kalle Lind har alla talat och delat med sig av sina erfarenheter. Utanför har mörkret hunnit lägga sig över Norrköping, och det är dags att packa ihop böckerna, rulla ned roll up:en och låta dagens intryck sjunka in. Det är den där speciella tröttheten som både känns i fötterna och värmer i bröstet: trött, men glad. Lite som en färdigmjölkad ko.
Tack för att ni tog er tid att läsa!
Kolla gärna in mitt instagramkonto: martincarpvikskriver
